Jacobi

På det här lilla viset förhåller det sig:o)

Varje morgon, i stort sett i hela mitt liv, har jag vaknat och känt mig som ... tja, vad - och vem egentligen? Jag har aldrig kunnat definera mig som vare sig kvinna eller man, utan enbart som människa. Ända sedan jag var barn har jag föredragit att leka (eller för den delen jobba) med pojkar (män?), eftersom deras aktiviteter var långt mycket mer spännande än tramsandet med Barbiedockor och annat "bjäfs".

Faktum är att min första riktigt nära kvinnliga vän, träffade jag efter jag fött min äldsta dotter, och då jag var jag fyllda 22. Hon ser mycket kvinnlig ut men är nog den absolut manhaftigaste person jag känner:o) Även om de dragen har börjat mattas ut i takt med stigande ålder (något ingen av oss vill kännas vid förstås). Det är självklart åldern jag syftar på.

Jag har alltid haft svårt för sterotypa könsrollsindelningar och cementerade uppfattningar om hur en "normal relation" borde se ut. Jag blir helt enkelt attraherad av människor istället för kön. Jag antar att termen, eller "diagnosen" för min sexualitet skulle bli bisexuell. Men det har gått i perioder måste jag erkänna.

Jag tycker det är en gåva att få erfara det jag har erfarit. Att inneha förmågan att se bakom någon, eller snarare se in i någon. Och kunna älska det jag ser. Det är ytterligare en gåva, att andra människor, oavsett sexuell läggning och kön har blivit attraherade av mig. Jag har älskat och blivit älskad av heteromän, heterokvinnor, bögar, flator, transsexuella och asexuella (åh, hur jag hatar terminologin)! Men kanske beror det på att jag känner mig som just "bara människa"?

Trist är, att för många av mina fina livskamrater - de som jag fått förmånen att dela en tid av mitt liv med - har det tagit sig helt andra uttryck för att lyckas bli sams med sin kropp, könsidentitet och sexella läggning. Deras liv har kantats av "komma ut ur garderoben-dramer" och några har känt att de behövt göra korrigerande kirurgiska ingrepp.

Så visst tusan inser jag att jag har haft det ganska lätt eftersom jag inte har känt någon begränsning eller haft önskemål om kroppsliga korrigeringar.

Jamen, undrar kanske vän av ordning - "min man är min fru - hur menar hon nu"?

Jag menar: Fredrik är som ett "allt-i-ett-kit". Han är både man och kvinna. Ja, han har själv insett det - sedan rätt länge tror jag. Men han har inga som helst problem med sin fysiska lekamen eller "läggning". Han tycker att jag räcker för alla hans behov av mänsklig närhet. Och jag håller helt med. Han är! Han förstår! Han dömer icke!

PS: Det är enbart en nätslump att Ken på bilden råkar se ut som vår tak-granne Christian Beijer. Förmodar han har humor:o)

Godkänt och läst av © Fredrik (som inte hittade check-tecknet)