Jacobi

Jag har just fått veta mer... Min fina dotter kom hem. Hon berättade allt - eller en del, för all del. Jag delger inga detaljer. Det gör för ont. Att veta att hon bär detta. Att hon känner skuld, att hennes vänninna känner skuld. Att hans syster känner skuld...

Det finns ingen som kan klandras. Allt är bara den värsta formen av ett oerhört och ofattbart olyckligt slut, och även om alla kan vara efterkloka är frågan - hade någon kunnat göra något? Säkert inte - förutom polisen, som tog väldigt lätt på det för två kvällar sedan, och körde honom hem från samma ställe som det tragiska hände och som han redan valt ut...

Det är en hemsk tanke... att jag för vissa av mina döttrar inte kan göra någonting. Just nu... Fastän jag vill. Fastän jag borde kunna. Fastän jag ligger vaken på nätterna - och ber att det inte må hända oss. Vår familj. Mina ord räcker ingenstans. Heller inte kramar som ingen vill eller kan ta emot...

I övrigt - även om det känns märkligt att skriva vidare - så går livet vidare... och jag skriver vidare...

Jag fick äntligen rå om mitt söta barnbarn i över ett dygn:o) Han är riktigt rolig och han har faktiskt min knäppa humor:o) Dessutom ser han ut som jag när jag var liten, med sina skrattgropar:o) Vi sov ihop igår natt och han låg där och flackade med ögonen och visste nog inte riktigt vad han skulle tycka. "Mamma..., pappa...", kom över hans läppar då och då, men vi somnade till sist, båda lika utmattade;o) Men det var helt fantastiskt att bara ligga där och titta på honom och förstå att han inte hade funnits om inte Millan fanns:o) Vilken känsla! Börjar nog förstå det där med "barnbarns-grejen"!

Jaha, och annars då? Jo, det är väl till synes bättre. Varför jag tog bort en veckas bloggande? Nu har jag faktiskt ingen aning längre... för jag trodde vi hade en deal. Det jag skrivit finns kvar, men inte här. Jag har fortfarande de åsikter jag har. Och de står jag för. Fredrik gör som han vill. Jag med. Och vår deal är privat - och som jag tror - den lär behöva omförhandlas. Vi har städat lite på ytan, men grovgörat kommer att ta sin tid...

Annat jag hunnit tänka på i solen idag:

Finns det någon som aldrig tänker hemska, elaka eller onda tankar, utan bara positiva och goda? Jag har svårt att tro det. Jag funderar över skillnaden mellan att tänka en elak tanke, kontra att uttala den. Även skillnaden mellan att berätta något för en vän eller skrika ut samma sak i megafon på Stora Torget...

Jag fnular på skillnaden mellan att skriva det jag tänker, känner och har upplevt i en blogg, kontra att skriva samma sak i en bok... Och kanske kan det vara så att det "är lite gratis" att ondgöra sig i en blogg. Även om det förstås är gratis att låna en bok på biblioteket. Jag har svårt att tro att "riktiga" läsare tar sig tiden att "recensera" en bok för att sedan skicka ett brev eller mail till förlaget, som vidarebefordrar detta till den "riktiga" författaren.

Men det är väl som alltid... bara jag som är lost in space med mina funderingar...

Jag kan inte köpa frimurartänket där jag som kvinna inte har tillträde. Så är det - och så förblir det. Vi har alla rätt att utvecklas och upptäcka saker på samma villkor. Och i det hänseendet har jag - betydligt längre än Fredrik - både  intresserat mig för, och i viss mån utövat mysticism, alkemi, astrologi, healing, tankens kraft med mera... Och det har jag inte hållit hemligt för honom.

Nu är det mat... och för omväxlings skull har jag även lagat den! ZZZZZZ...