Jacobi

Ja, så har då Jacobi's Kitchen dragit igång för första veckan med ett varierande antal matgäster. Ännu lite för få för att den smått knäppa idén som sådan ska fungera, men jag tänker testa i några månader till och sedan göra en utvärdering och eventuell omplanering.

Min syster (som jag genom det här konceptet hoppas och tror att jag kommer att få mer kontakt med), undrade vid en av middagarna hur det egentligen kom sig att jag börjat laga så god mat. Jag fick fundera en stund och orsakerna är faktiskt väldigt många.

Jag tror det började redan när jag var väldigt liten och fortfarande bodde hos min mormor uppe i Hammerdal. Hon var fantastiskt duktig i köket och hennes nötfärsbiffar tillagade med grädde och smör, getostar, getmese, Havarti och hembakade "tjockkambrö-stutar" (jämtska) har uppenbarligen präglat mig.

Min mamma har väl inte direkt varit någon matvirituos och jag minns än i dag den trista smaken av kokt torsk med äggsås, strömmingsrullader med kaviar, ketchup och Edamerost, lövbiff med lök, pommes frites och Bearnaisesås från Blå Band... Men hon var/är faktiskt en hejjare på kroppkakor:o) Och hon lagar definitivt bättre mat idag än när jag och syrran var små:o) Hur som helst tror jag att bristen på kryddor (det enda som användes då var salt, peppar och gul lök) gjort att jag kanske ibland går till överdrift nu vad gäller smaksättning av mina egna rätter.

Efter examen från lärarhögskolan, vid 19 års ålder, flyttade jag så hemifrån tillsammans med mitt dåvarande band "Rummets" trummis. Han blev efter en tid chefskock på "Skippers" - en fantastisk Sundsvallskrog för de som minns:o) Redan där fanns en "Jacobis special" som jag designat. En väldigt simpel skapelse som bestod av friterade potatisklyftor med skal, friterade lökringar och tre underbara dipsåser. Tänkt för de som ville ha ett billigt alternativ till mat eller bara ett smaskigt tilltugg till sin öl.

Jag mötte "Det svarta ljuset" och vi hade en stormig "av-och-på"-relation under fyra år. År av kulinariska frukostar där absolut intet fattades på bordet. Vi dukade även upp allehanda godsaker vid sängen och matade varandra:o) Han lär ha glömt det - och det är också okay:o) Låtarna finns ju kvar!

Min resa fortsatte. Runt om i hela vida världen. Jag tog givetvis intryck av sådant som föll mig i smaken, framför allt den asiatiska maten gav mig enorma kickar. När jag senare jobbade som lärare i svenska på en nystartad flyktingförläggning i stan visste min gom inte till sig av glädje. I stort sett varje eftermiddag blev jag och Millan bjudna på fantastiska middagar av våra nya vänner från Libanon, Iran, Irak, Somalia och Kenya.

Vid fyllda 31 lärde jag känna en 20 år äldre psykolog från Iran, detta i samband med ett internationellt musikprojekt jag startat. Att han var både galen och drogberoende visste jag givetvis inte när vi efter nio månader gifte oss hindusikt i Indien, samt Islamskt och borgerligt i Sverige. Jag begärde skilsmässa efter tre månader. Jag fick honom även kickad från Psyks öppenvårdsmottagning tack vare att jag hade hans chef som terapeut. De enda bestående positiva minnen och kunskaper jag har efter honom är valda delar av det persiska köket, språket - som jag verkligen älskar - en stor dos insyn i österlandets musikbyggande och instrumentering, samt en inte alls oansenlig begåvning i att spela "chaste" (backgammon):o)

Så träffade jag en riktigt matglad, men vältränad skåning. Vi dejtade och pendlade 180 mil t.o.r. under nästan fyra år - tror jag - minnet är kort. Avståndet långt... Jag var väl nere hos honom en vecka i månaden, och eftersom jag inte hade något vettigare för mig än att översätta min första hemsida (som han skapat) till engelska när jag var där, började jag utveckla maträtt efter maträtt som han med god aptit både satte i sig och berömde. Så han är i högsta grad "medskyldig" till utvecklingen eftersom han glatt betalade de dyra råvarorna jag åkte och handlade varje dag.

Av en mängd olika orsaker fungerade det dock inte mellan oss och jag blev tillsammans med en "bästa männsika" som var/är vegetarian. Vi hade våra mystiska utsvävningar i köket och både hon och jag pendlade mycket upp och ner i vikt under de fyra åren vi tillbringade ihop. Jag glömmer aldrig när hon och barnen skulle baka en födelsedagstårta till mig som de hade garnerat med färska bär och lökchips! Förvisso älskar jag chips - men inte i kombination med jordgubbar, grädde och söt kaka:o)

Jaha, sen då? Jag märker att det ofta handlar om fyra-års-perioder, och hoppas vid min gud att den trenden inte håller i sig... Thyras biologiske far var extremt duktig i köket. Och i sovrummet. Något annat gott om honom finns vare sig att skriva eller säga. Punkt där. Jag tog mig ur galenskapen med livet i behåll efter fyra års helvete. Det räcker gott.

Sedan följde fyra år med mannen som levt ett liv med fiskpinnar, pannkaka och falukorv. Framför allt falukorv;o) Nej, jag ska inte vara elak nu. Eller varför inte? Jag lagade i alla fall mat för glatta livet i det stora huset på landet. Varje dag - till oss alla - två vuxna och fem barn - varav fyra tonåringar. Två av dem (pojkar) var särskilt hungriga. Att köksan på det dagis jag också jobbade på, (förutom att samtidigt prodda andras och min egen nya svenska platta i hemstudion) gav mig en massa inspiration till nyttig och god kost, gjorde inte saken sämre. I köket hemma alltså.

Men till sist blev allting alldeles ohållbart, och Fredrik - min nuvarande make, (men redan då vän via musiken sedan fyra år tillbaka), och jag bestämde oss för att slå våra påsar ihop. Vilka enorma projekt vi rott iland gott folk! Vi åkte ner till Göteborg, sålde hans hus, packade saker, sorterade, slängde berg, gav bort, magasinerade allt i stor huset på landet - en mycket märklig tid - hittade en superfin sekelskifteslägenhet i Sundsvalls centrum. Och nu har vi bott här i drygt ett år. Köket är som gjort för att vara kreativ i. Jag har lagat, lagat och lagat mat - oftast så att det alltid blir över. Har ingen aning om hur många infrysta matlådor vi har, men vi blev nyligen tvugna att köpa en till kyl och frys:o)

Fredrik har tappat 10 kilo - medan jag dessvärre gått upp lika mycket - fastän vi äter samma sak, och jag i halva mängden. Mycket konstigt... Han var tidigare också en fiskpinneman, men sätter numera oftast tio poäng av tio för varje lunch/middag. Vilket glädjer mig oerhört. Att han är fåning på så goda saker som räkor, kål, oliver, starka ostar och en hel del annat - gör inget. Han rensar bara bort det till min tallrik.

Så vad är det då som fortfarande outtröttligen driver mig att tillbringa minst tre timmar om dagen i köket? För att svara på min systers fråga. Jo, så klart har ovanstående berättelse lett hit.

Men troligen gör jag det mest för att jag vill bli älskad. Ni fattar "vägen till mannens hjärta". Och jag lagar maten med stor kärlek. Jag skapar den på precis samma sätt som jag skriver musik. Jag vill glädja och överraska. Jag vill att man ska förstå hur jag tänkt - att det finns mer än en botten i allt jag gör... ungefär så.

Trots detta så känner jag mig på det stora hela ganska värdelös. Som mor, som partner, som musiker, som kock, som skriverska, som människa. Genom att med berått mod göra och föda barn, har jag samtidigt dömt dem till döden. Livet är ju de facto en alltjämt kortare transportsträcka mot döden. Mat - oavsett hur den smakar - ska ändå bara bajsas ut... Orden tar aldrig slut - jag sätter dem bara i olika följd i en fåfäng önskan att beskriva det jag upplever, ser, glädjs åt, lider av... och för att förstå mig själv. Vilket verkar vara det absolut svåraste. Andra männsikor kan man alltid cementera sig en uppfattning om... För att då och då måsta revidera...

Nej, fy! Jag ville ju skriva något gott:o) Något avväpnande, enkelt och opretantiöst - men se hur det gick!

För övrigt är jag rätt säker på att min första bok kommer att heta just "Hushållsnära känslor". Vad tror ni om det?


Ljus & kärlek/G