Jacobi

Foto & © Elvira Jacobi

" Varje själ väljer sina föräldrar och alla sina erfarenheter för att lära sig de läxor den behöver om den ska kunna utvecklas fullt ut. Om själens mänskliga gestalt visste i förväg vad den behöver lära sig skulle egot ta en genväg om upptäcktsprocessen. De talar om för mig att man till följd av detta dubbla blindprov befinner sig exakt där man ska vara i denna smärtsamma process".

Citat från Julie Gregorys bok "Mamma sa att jag var sjuk".

Jag läste den idag och hittade, bland mycket annat, oavanstående tänkvärda rader. Rader som stämmer så löjligt mycket överens med det jag själv vet och tror om varför vi alls är här. Synd bara att jag inte hade kunnat skriva det lika förödande tydligt, utan att tappa fokus och själva essensen. Något jag känner att jag ofta gör.

På tal om böcker. Och skrivandet. Jag läser säkert minst fem böcker i veckan. Av mycket skiftande karaktär och kvalité. Jag brukar, när jag hittar någon författare jag gillar, låna eller köpa alla böcker hon/han skrivit. Dels för att det är så spännande att följa en eventuell utveckling i författarskapet, men också för att skönja de svackor många har. Som troligen de flesta i ett konstnärligt utövande yrke har. Jag är ännu inte där att jag mäktar ge mig på en roman. Även om jag kan erkänna att det pockar på. Jag har inte det självförtroende jag gissar behövs. Känner mig inte färdig än. För ska jag skriva så måste jag kunna inge hopp om ljusning i läsaren.

Det är nog lite som att måla. Jag kan, men jag kan inte. Jag törs, men jag törs inte. Röster inne i huvudet som maler på om att det inte låter eller ser tillräckligt bra ut. Med andra ord - självcencur på riktigt hög nivå. Förstå alla de gånger jag av en slump råkat höra någon av mina låtar på radion i bilen och verkligen fått fundera... Va? Har jag gjort den låten? Va? är det jag som sjunger?

Allvarligt - så här är det. Jag minns ingenting av själva skapandeprocessen eller födslovåndorna inför varje låt eller tavla. Hur det gick till egentligen... Vet att det tagit lång tid och så, men kommer inte ihåg impulserna som fick mig att välja att gå i vissa riktningar, välja vissa symboler, färger, former, ljud - det som sedan blev resultatet. Förevigat. Kan man förresten göra stillmusik? Tavlor är ju stilla. Kräver inte sekunder och minuter eller ens ögonblick att betrakta, älska eller förkasta. Eller för den delen förhålla sig oberörd till. Medan musik kräver öron och ett resande i tiden för att ens kunna upplevas. Och även den kan älskas eller förkastas.

Men inte bara detta får mig att tveka inför att skriva en bok. Jag vill ju inte göra någon illa, eller ledsen. Det är det värsta jag vet. Jag har ju själv blivit illa gjord och ledsen. Men samtidigt finns det här gnagande behovet av att fritt få uttrycka mig så starkt, att jag inte riktigt kan stå emot. Därav tillkom kanske detta avarts-skrivande som bloggen innebär. Det mesta ihopslafsade och lösryckta tankar i ett snurrigt virrvarr. Men det räcker faktiskt inte längre att "bara" sätta text till de låtar jag skriver. Det blir alldeles för korthugget. Och i mina musiktexter vill jag gärna att det ska bli både sångbart, enkelt, dubblebottnat och rimma. Men det mesta i livet rimmar rätt illa... Tycker jag då.

Man väljer sina strider heter det. Visst! Men den största striden pågår nog inuti en själv. Vem jag egentligen är, varför jag är, varför jag valt som jag gjort. Och i slutänden försöka förlåta sig själv för de riktigt dåliga valen. Duger det att ge sig själv alibi genom att säga "jag gjorde så gott jag kunde"? Eller "jag visste inte bättre då"? Jo... Det kanske det gör. För de flesta av oss vill inte göra andra illa. Inte om vi slipper. Ibland slipper man dock inte ifrån den pinan det innebär. Att såra någon man verkligen bryr sig om. Det är tusen gånger värre att tvingas såra någon än att bli det själv. Det vet jag med bestämdhet.

Just ja. Jag har kanske glömt att berätta att jag tidvis har koncentrationssvårigheter:o) Detta inlägg skulle ju handla om val! Av föräldrar. Jodå, jag valde, jag med, och jag har en skattkammare av erfarenheter att gräva ur - om någon annan än jag skulle känna sig hågad. Jag är fortfarande sjukt nyfiken på vem min biologiske pappa kan vara!

Nu ska jag gå och dra något gammalt över mig:o) Ni andra får ha en pigg och rolig lördagskväll!