Nä, men att... det är ju kul att vara kreativ...



Foto & © Elvira Jacobi

Jag har några riktigt bra och tänkvärda inlägg till bloggen jag både vill och behöver skriva. Nu! Dessutom har jag en låt i huvudet. En riktig "hit" med stark melodislinga, snygga ackord, en hook bestående av guror och syntar, samt ett groovy trumtänk. Låten har överfallit mig minst hundra gånger dagligen i ett par veckor och den verkligen kräver att få bli inspelad. Nu! Och så har jag väl en fyra, fem påbörjade målningar som alla tjatar efter mer färg för att bli klara...

Ja men, så där ja! Det råder alltså tydlingen ingen brist på vare sig idéer eller kreativitet?

Jag vet inte om andra så kallade kreativa människor håller på på det här sättet? Kanske är jag bara ”normalstörd” - ett underbart uttryck - som jag gärna härmed vill mynta efter att ha sett dokumentären om Glada Hudik-teatern för några kvällar sedan:o)

Men, varför, varför, varför måste jag, innan jag gör slag i saken och verkligen kommer till skott, göra eller känna följande:

1. Städa och plocka undan efter alla i familjen, och dessutom ta mig tid att klaga över det?
2. Planera inköp och handla råvaror varannan dag (inga halvfabrikat här inte... önskar jag kunde fuska ibland) och sedan laga mat 2-3 timmar dagligen, och även ha mage (!) att klaga över det?
3. Slänga på ett par, tre tvättar per dag, torka och vika dem i högar, samt klaga över det (alla utom Thyra skulle ju faktiskt fixa det själva)?
4. Störa mig på allt oväsen utanför studion; onsdag, fredag och lördag, som gör att jag varken kan sjunga in eller mixa?
5. Störa mig varje kväll på att ovanboende granne tycks ha en förkärlek för att pumpa monoton och hög baskagge rakt ovanför mig?
6. Störa mig på att det alltid stinker från restaurang Invitos ventilation alldeles under studion och sovrummen?
7. Störa mig på att mitt arbetsrum inte har någon dörr utan släpper in ljud från köket (diskmaskinen), badrummet (tvättmaskin och torktumlare) och båda tonårsdöttrarnas rum och "musiken" de spelar mest jämt på sina datorer?
8. Störa mig på att Thyra får i snitt ett par, tre vansinnesutbrott om hon inte får spela dataspel (med ljud) på den här datorn, samtidigt som jag vill skriva musik på den som står bredvid?
9. Störa mig på att Thyra får lika många utbrott för att jag vill att hon ska sänka ljudet på TV:n som också står i samma rum när jag vill skriva text på den här datorn?
10. Störa mig på att jag varken får, (för hyresvärden) eller orkar jobba efter 01.00. Då - när det möjligen kan ha lugnat ner sig med ljud inifrån lägenheten.
11. Störa mig på allt detta vrålande, spyende fyllon och sirener utifrån - mestadels beroende på att stans alla krogar  tycks ha etablerat sig just i vårt kvarter?
12. Beklaga mig över att jag inte kan sjunga in på nätterna eftersom jag då stör både grannar och barn (Fredrik borträknad, eftersom han sover som en stock oavsett)?
13. Klaga på att jag inte hinner jobba eftersom jag "bara måste se" vissa program på TV?
14. Klaga på att jag har kommit i klimakteriet och inte fattar ett dyft av hur jag fungerar längre...?

Det finns en hel drös "orsaker" till, som jag inte orkar skriva ner, men som jag uppenbarligen låter hindra mig. Kanske handlar det om att jag inte vågar, eller vill, ge mig själv tid att göra det jag faktiskt behöver. Så då är väl frågan - varför detta självbestraffande? Varför har det blivit så långt till mål? Vad i allt är mitt eget fel? Och vad är på tok med själva miljön? Eller är det månne en blandning av allt?

Det blir väldigt mycket snack med min man om alla mina planer och påbörjade projekt, men alldeles på tok för lite verkstad! Jag måste exempelvis be honom krypa in i sovrummet bakom min musikdator, för att komma åt knappen och starta upp den. Det för att jag själv inte når den med min nuvarande kroppskonstitution. Och ofta kantrar det när datorn äntligen rullar... Jag tar upp den "berömda låten" jag inte kunnat släppa. Men sedan. Poff! Så har jag ingen lust eller ork längre! För att det föregåtts av så många saker som jag "behövde" fixa innan eller stört mig på. Tekniken känns ofta som ett hinder när den inte funkar. Och då vill jag bara gå och sova. Och det händer ibland att jag gör det. Men aldrig särskilt länge...

Självklart finns ju födslovåndorna. Inför tidsåtgången och det riktigt hårda arbete som krävs för att ta fram en bra låt och hitta exakt det sound jag vill ha. Det tär oerhört på engagemang och krafter att göra en fulländad mix. Att hitta det perfekta i varje del av musiken jag skriver. För att inte tala om texterna som måste följa som hand i handske om jag ska bli nöjd.

Det är lite samma dilemma med målandet. Jag vill så gärna få fram de "perfekta" formerna och färgerna i olja, så att det blir som den bild jag såg för mitt inre. Men det blir uteslutande något helt annat i slutänden. Precis som musiken.

Ja, det gör ont att föda. Jag trodde faktiskt jag skulle dö - varje gång. Men resultaten har blivit fyra helt fantastiska döttrar! Det gör ont att skriva låtar, fast på ett helt annat sätt. Det verkar inte blir lättare med åren heller.

Nä, men att... visst är det ”roligt” med musik och sånt, att vara kreativ... Men det jag gör - gör jag för att jag måste. Och just nu känns det som om jag måste för mycket. Är väldigt trött.



Kommentarer
Postat av: Barbro

Du är kvinna, mor och maka, som så typiskt kvinnligt ska klara av allt, själv och helst samtidigt.. och ändå ha tid för dig själv.

Tror du trivs bättre utanför stadens sus och brus..

2010-09-26 @ 21:00:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0