Jacobi

Läste igår självbiografin "Född en blå dag" av Daniel Tammet. Jag har nog sällan blivit så glad över en bok. Sällan känt igen mig i så mycket heller, även om jag är rätt usel på matematik. När jag slog igen pärmarna letade jag reda på en underbar filmdokumentär kallad "Brainman", som handlar om författaren själv. Se den gärna på http://video.google.com/videoplay?docid=2351172331453380070&hl=sv#

Daniel är en högfungerande ung engelsman med Aspergers syndrom. Han ser bland annat siffror som färger, former och landskap. Han har memorerat och läst upp Pi-talet med mer än 25 000 decimaler under cirka fem timmar inför publik och kontrollanter i USA. Han lär sig utan problem ett nytt språk på en vecka och har även konstruerat ett alldeles eget sådant med en helt fungerande och logisk grammatik. Daniel är en av en handfull människor i världen som kallas för savant. Forskare försöker med hjälp av dessa mycket speciella personer att förstå hur den mänskliga hjärnan fungerar. Och hur mycket som egentligen kanske är outnyttjade kunskaper och färdigheter som vi alla har.

Författaren till boken har den fördelen, att trots sitt handikapp, kunna förklara hur han tänker och känner, på ett alldeles fantastiskt sätt. Det är det som gör honom så speciell, då savanter vanligtvis har mycket svårt att berätta hur de faktiskt gör sina otroliga uträkningar, sina detaljerade målningar, minns musik, datum eller historiska händelser. Ofta har personer med Aspergers syndrom svårt att förstå andra personer emotionellt, men Daniel berättar hur han lyckats lära sig detta. Till en början genom att härma (mycket tack vare sina hängivna föräldrar) och sedan räknat ut hur han borde bete sig. Och med tiden, efter det att han mött kärleken i sitt liv, lyckats både förstå andra människor och känna empati på riktigt.

Jag kände att jag på många sätt kunde relatera till mina egna erfarenheter och egenheter. Därmed varken sagt eller påvisat att jag har något slags syndrom eller störning. Men kanske faller jag mellan diagnoserna, något många av oss gör och som en framstående professor också sa i slutet av programmet:o)

Jag föddes med väldigt överdimensionerade öron. De såg ut som två stora Dumbo-fladder, ja riktiga trattar, som dessutom stod rakt ut. Sedan dess har de tagit in allt, och inte lyckats stänga av. De fick tjepas. Jag hade även jättestora, runda och mörkbruna ögon. Tyvärr skelade jag och fick gå med lapp för ena ögat. Sedan hade jag extremt glest mellan framtänderna. Folk omkring mig skojade om Thore Skogman (medan jag drack Trocadero och fick tunnbröd med getmese eller tekakor med stekt ägg hos momma). Hur som helst skulle man lätt ha kunnat trycka in en tredje tand emellan dem. Som grädde på moset hade jag väldigt tunt hår och var således inget vackert skådat barn.



Tidigt tog jag på pianot ut låtar som jag hörde på transistorn i köket. Det i min mormors och morfars herrgård i Hammerdal, där jag bodde tills min lillasyster föddes och jag flyttade hem till mamma och "pappa" (han som efter 31 år senare inte visade sig vara det). Redan från 2-års ålder trodde jag såklart att alla kunde spela upp saker de hört, på något instrument, när de ville ha något i repris.

Jag spelade ofta schack med en av farbröderna i huset (både han och hans yngre bror fick bo kvar på den gamla prästgården efter det att "momma" och "moffa" köpte den på 50-talet). Min alldeles egen "farbror" hette Anders (uttalas Anersch på jämtska) och han blev min absolut första bästis. (Min andra heter fortfarande Gussie:o)

Vi satt i alla fall där och spelade våra schackpartier medan han spottade snus på en tidning bakom plast-skinnsoffan. Vilket jag tyckte var hemskt äckligt, men eftersom han hade astma så hade jag tydligen lite överseende med det. Han köpte också den första färg-TV:n i byn och jag var inte sen att springa upp till kammaren för att se på NYHETERNA! Allt var mycket andäktigt.

Anersch brukade spela fiol tillsammans med mig på pianot nere i "salen" när vi fick lov att vara där. Och när jag lärt mig noter och förstod hans förkärlek för "gamla dängor" blev det lättare för mig att hänga med. Innan dess kunde jag bara försöka härma hans melodier.

Han tog med mig på sjön i ekan, lärde mig leta mask, sätta den på kroken, vara tyst alldeles innan regnet kom - så vi kunde gå hem med abbore. Den grillade vi och åt på tunnbröd. Flera av de möbler och saker jag behållt efter alla flyttar kommer från honom. Bland annat en skev byrå med lönnfack, hans privata brevkorrespondens, men också en luggsliten gunghäst han själv snidade som Thyra nu har i sitt krypin.

Ja - han var nog mer en fadersfigur än både morfar och min mammas man/mins systers far någonsin varit. Hos Anersch utvecklades jag både musikaliskt och intellektuellt. Men jag blev otroligt upprörd, när jag i hans klädalkov - hittade högar med FIB-Aktuellt magasin. Fyllda med barbröstade damer:o) Jag smög rätt ofta upp när han var ute eller åt och klippte nogsamt ut speciellt "kittlande" bilder och klistrade in dem i egentillverkade pappersböcker. Och där i skrubben luktade det instängt, kvavt och lite hemma.

What so ever - alla har knäppa minnen. Jag hamnar alltid utanför min tänkta röda tråd.

Jag läste noter flera år innan jag lärde mig läsa. Blev både upprörd och jättearg när fröken i lekis hade mage att påstå att alfabetet började på A. För mig började det på C, D, E, F, G, A, B, H...

För mig har olika toner alltid haft en en egen färg. Likaså ackord. Alla dessa klanger och toner är oftast förknippade med en känsla, och även i många fall en doft. Det var så självklart från början, precis som jag kunde höra svängningarna i varje tonfrekvens. Absolut gehör kallas det i folkmun. Jag är ytterligt känslig för felstämda instrument. (Många av mina ex-musiker har jag sannerligen retat gallfeber på under åren). Jag utarbetade ett slags schema för 20 år sedan där jag beskrev varje tonarts färg, doft och egenskap. (Om jag får lust kanske jag lägger ut det).

Det här med gehöret är verkligen på gott och ont eftersom jag aldrig någonsin kan koppla av till musik. (Om jag inte dansar - och då måste det vara något som kroppen verkligen gillar - typ "Deep Forest"). Jag hör varje beståndsdel och analyserar dessa samtidigt. Bedömer varje instruments inslag, melodins förmåga att göra texten rättvisa. Tänker direkt på hur jag själv skulle ha gjort just det, om jag hade varit med i skapandet. Jag är så allergisk mot fel ord i en annars perfekt textrad.

Jag skriver musik för att trösta mig själv när jag mår dåligt – för att må bättre och för att få höra det jag vill höra.

Angående ljud, överhuvud taget. Så störs jag över det mesta. Jag kan inte sovra om fler än en pratar. Jag vaknar vid minsta lilla ljud och har svårt att somna om. Eftersom jag har fyra pratglada barn och en man som ständigt eller i varje fall i tid och otid, vanligen olämpliga tidpunkter och då jag vill fokusera på att få ur mig något annat, måste berätta något, fråga något eller gör ljud av något slag, så tappar jag koncentrationen och glömmer bort det jag för stunden skulle göra. Därför har jag en tendens att glömma bort saker och istället be min familj att skriva upp allt i min kalender, som ständigt är fullklottrad såklart.

Dessutom är jag väldigt lättskrämd, så våga inte smyga upp bakom mig när jag skär grönsaker, för då kan det hända en allvarlig olycka. Utöver det har jag ett otroligt känsligt luktsinne och förknippar dofter med människor och händelser. Testa inte i min närvaro att ha surstrumporna på! Jag vågar inte ens sluta röka med tanke på hur jag skulle komma att uppfatta alla odörer omkring mig.

Parfymen.
Jag talar inte om en regelrätt doftparfym utan en roman av Patrick Süskind. Läs den! Jag har i tjugo år använt Kenzos Jungle Elephant som verkar vara min alldeles egen doft eftersom ingen annan passar i den och när jag och mina vänner känner den på andra verkar den totalt fel. Min absoluta favoritdoft är rent sandelträ. Snidat på plats i södra Indien bland de gamla munkarna.

Här tappar jag den berömda röda tråden igen - sånt händer ju :) (Tack Fredrik för att du påminde mig!)

Jag vet aldrig riktigt hur mina låtar kommer till. Skapandet sker i ett närmast omedvetet tillstånd. Det är viktigt att få jobba i fred och inte bli störd under den processen.

Det brukar komma till mig vid matlagning och bilkörning, vilket leder till att jag måste stanna upp och klottra kalendern ännu fullare av uppslag.

Men idéerna kommer oftast när jag gått och lagt mig. Då kan hela låtar med ackord, melodi, instrumentering och text komma. Ibland orkar jag inte gå upp för att skriva ned enligt mitt egentillverkade notsystem. Ibland får Fredrik banda på sin mobil - i de fall han går att väcka. Inte så ofta.

Om jag börjat på en låt, lagt in den i datorn och sedan av olika anledningar fastnat, bär det mig oerhört emot att gå tillbaka och fortsätta. Det är som om att det går för lång tid, så glömmer jag bort känslan jag hade vid ursprungsskapandet, och då är det inte roligt eller intressant längre. På så sätt har jag en mängd material som bara är halvfärdigt. Det kan också bero på att jag hinner få fler idéer innan jag hinner slutföra de föregående... Mycket frustrerande...

Likt Daniel Tammet, ni vet savanten, jag började detta inlägg med (för några röda trådar sedan), behöver också jag ett alldeles eget utrymme och ostörd tid för att kunna ge utlopp för mina tankar, funderingar och känslor.

Ja, jag har alltid också känt mig udda och utanför. Jag tror fortfarande att folk tittar konstigt på mig om jag går utanför porten. Känner att jag inte hör hit. Kanske är det därför som så många av mina fans också är antingen ”nördar”, sociala ”katastrofer” eller bara lite sött udda och älskvärda ändå:o) Och all älsk från mig till dem!



Och det här är jag med storöra :o)