Jacobi

Elvira med munkavle.
Foto & © Elvira Jacobi

Elvira, en av mina fyra fina fantastiska döttrar, är en osannolikt begåvad fotografinna. Hon gav mig idag tillåtelse att använda vilka bilder jag vill från sin blogg som återfinns på http://vivalavita.blogg.se. Så det mesta av det som kommer att synas här härstammar från hennes vackra ögon och objektiv.

När Elvira var baby skrek hon hejdlöst mellan 15.00 till cirka 23.00 varje dag i över ett år. Jag glömmer aldrig alla de kvällar och nätter då hon låg på min mage och sparkade neråt, som en liten säl - då 73 centimeter. Buffade med sitt tunnhåriga och gosseluktande huvud mot min hals...Så hon blev mig mycket nära. Men det kom ändå som en chock för mig. Att inte längre kunna ta med mig barnen på allt det jag "behövde göra" i musikvärlden. För den otröstliga gråten...

Min förstfödda dotter, Millan, var ett praktexempel på flexibelt barn. Hon var med i replokalen en vecka efter sin födsel och därefter maskot och sötnos på ett antal gig och turnéer.  Turnéer där hon mestadels hoppade i hotellsängar och frestade på bandets tålamod i största allmänhet:o) Som baby sov hon hela natten efter en månad och grät i stort sett aldrig.

Men 1992, det år Elvira föddes, blev det som sagt andra bullar. När hon väl somnat brukade jag och hennes far (när han kom på besök) sitta och titta genom spjälorna och sucka över underverket. Många gånger hände det att vi kände oss nödgade att väcka henne mitt i natten eftersom hon var så rolig, pratade så tidigt, sa så häftiga saker. När hon var glad alltså.

Vad sägs om detta? "Mamma, mamma, kom och titta! Gannen galen! Gannen suter vedar! (Detta när vår hyresvärd för gårdshuset på Östermalm hade den lilla egenheten att "manligheta" sig klockan åtta på morgonen med lånad vedklyv som hade "utspott" - eller vad det nu kallas).

En natt ställde jag en fråga som tarvar år (liv?) av filosofistudier för att svara på, och således kanske inte är något man nomalt brukar fråga en två-åring. Mamman (jag) -"Elvira...varför dör man tror du?"
Svaret löd: "För att man ska leva jättemycke föståss!" Och just det har därefter både tröstat, berikat, och fått mig att orka gå vidare.

Jamen sälen då? Jo, när jag var i branschen och gjorde mig en hacka då och då (typ varje halvår vid STIM-avräkning) sa min revisor: "Du måste spara alla kvitton. Skicka dem till mig så får jag se vad jag kan göra".

Det hör till saken att jag verkligen har en störtskön revisor! (Gud nåde när han går i pension!) Bengt Hellman på Nöjesrevision HB i Stockholm. Sedan tjugofem år tillbaka... Jag följde såklart hans råd och klistrade nogsamt in alla kvitton jag hade för avdrag i firman på A4-ark. När han sedan ringde upp mig (alltid 8.00 på morgonen varje år) efter att ha fått mitt tjocka paket hade han som vanligt "några frågor". "Hej snygging! Nu har jag sammanställt din deklaration. Fan, vilken koll du har Jacobi! Men...jag undrar lite hur du hade tänkt försöka dra av "säl 1,73 decimeter från IKEA?" Tja... Vad svarar man? Han sa ju alla kvitton. Det var en present till lillan. Idag vet jag lite bättre vad som anses som avdragsgillt.

Och själv har jag ju tidvis sett ut som en säl på exakt 173 centimeter. Vid tre av graviditeterna hade jag måtten 100/100/100. Det ni! Där emellan har jag pendlat från 55 kilo till 80. Önskar att 20% vore avdragsgillt...

Jag har två bästa och söta vänner, Kim och Tomas, som varit med mig under tjockmageperioder. Vi har haft ett antal somrar där vi badstrandat oss, fikat kaffe (dricker inte det annars) kakor och mackor. Och de har grävt fina gropar för min mage att lägga filten på. Visserligen har folk tittat snett och troligen undrat vad vi tillhör för sekt när vi kommit med hela ungskocken, jag med magen i vädret, och de två sedan legat och hånglat och kyssts på en filt nära oss:o)

Hur som helst! För en månad sedan upptäckte jag och min make en alldeles makalös badstrand. Vi körde fel ute i Galtström. Jättefel. Men jag envisades med att vi skulle köra mot ett ställe som heter Oxsand. Det var knappt skyltat överhuvudtaget, men jag dirigerade avtagsvägarna mest på känn, och se! Vi fann en strand som närmast måste beskrivas som Sverige - men utomlands, eller varför inte - utomjordes!
Vilken fauna, vilka färger, vilken sand! Vilket hav!!!

Så klart ville jag ta med Kim och Tomas till detta norrländska Utopia. Vi packade en av deras BMW:ar fullt med allt som man både behöver - och inte behöver (uppfällbara solstolar!). GPS:en gjorde att vi körde fel i ett par timmar, men vi var glada ändå. Efter att vi fikat och herrarna smort in sig med bli-tokbrun på en sekund-olja med kokosdoft, och jag och Thyra insett att det var för kallt att bada, så tog hon och jag en promenad längs den långa, vackra stranden för att ta oss ut på klipporna. Vi tramsade och slamsade runt, såg lila sand, plockade fågelfjädrar, snäckor och vackra stenar. Jag hittade även en sällsynt lila strandväxt som jag grävde upp med rötterna för att plantera på balkongen. Vi lämnade våra "skatter" på ett bra ställe före klipporna.

Väl tillbaka upptäckte jag något konstigt vitt på stranden. Vi gick närmare. Man såg att sanden var mörkare, blötare runt om, och att flugor härjarade runt. "Kom, vi måste kolla vad det är, sa jag till Thyra".
Och då! Ett skelett stack upp. Alltså ett höftben. När vi gick runt såg vi även en hand som pekade uppåt, böjt, med ett knotigt pekfinger.

Jag tog tar min lilla dotter i handen, förklarade pedagogiskt att det säkert är någon som saknar den som ligger i sanden. men att den som ligger där inte vet eller känner något... Vi går väldigt hastigt tillbaka till "gubbarna". Kim orkade inte röra sig, men Tomas följde med tillbaka till "fyndet" med sin taffliga  mobilkamera. Vi insåg ju alla att detta borde dokumenteras och anmälas till polisen!

Tomas hämtade en pinne och började gräva runt omkring fyndet... Tydligen hde han/hon haft någon slags skinnkappa på sig. Jag vågade knappt titta. Flugorna svärmade runt. Vi såg ännu en skeletthand. Tomas plåtade och plåtade.

Vi gick tillbaka till vår strandplats, men passerade en familj som låg en bit innan vår. Jag tänke att det nog vore en bra idé att varsko dem att polisen kanske kommer efter det att vi åkt hem, så jag berättade att vi hittat...ehum...typ...kvarlevor 200 meter bort och de kanske kunde...

Då sa de: "Jaha, den där sälen. Ingen har orkat ta bort den på hela sommaren..."

Den var typ 173 centimeter. Och jag orkar inte ens tänka på vad polisen skulle ha tyckt om vårt alarm... Eller vad det skulle ha stått i blaskorna!

Men idag får man väl ändå nöja sig med att jag och min man hamnat på femteplats på innelistan i Västernorrland i Dagbladet! Björn! Why??? Du som aldrig gillade mig när jag var stor fast mindre:o))


Vatten.
Foto & © Elvira Jacobi