Mormor & mor - mitt i 5 generationer med ett spann på 90 år



Foto & © Elvira Jacobi

När jag ser den här lilla sötknoppen Leomix, min äldsta dotter Millans son, och därmed tillika mitt första barnbarn - blir jag jätteglad! Men samtidigt får jag otroligt dåligt samvete för att vi ses så sällan. Att jag liksom inte är där för vare sig henne eller honom. Visst kan jag väl för all del skylla på avståndet (Stockholm/Sundsvall) penning- och tidsbrist. Men jag tror framför allt att det handlar om att jag själv fortfarande har småbarn. Det skiljer bara fyra år mellan Thyra och Leomix och jag har fortfarande två tonårsdöttrar hemma, med allt vad det innebär...

Jo, det här med att bli mormor. Man har ju alltid hört att det känns så fantastiskt roligt att "riktigt få rå om en liten igen" - när de egna barnen flugit ut ur boet. Att mormödrar vill skämma bort barnbarnen och baka, göra roliga saker, köpa grejer och...tja - riktigt göra det man inte gjorde med sina egna barn - när man var så upptagen med jobb och annat.

Är jag då en hemsk människa, som fortfarande känner att jag har en massa år av egen barntillsyn, uppfostran, lärande och glädje över det kvar? Samtidigt som jag har så mycket jag vill göra rent yrkesmässigt - som jag inte redan gjort. Nej, ekvationen går inte riktigt ihop just nu. Jag har en hel del förlorade år och tar jag inte igen dem nu - så gör jag det aldrig. Med tanke på hur jag mår rent fysiskt, så vet ju bara gudarna hur länge till jag har möjlighet att göra det.

Det är outsägligt svårt att se sin egen mor bli äldre, magrare och något lite tröttare för varje gång vi ses. Tänker hoppfullt nog; att sån blir nog inte jag... Men antar att mina barn tänker detsamma om mig:o) Jag sänder dessutom en tanke varje dag till min "finmomma". Hos henne växte jag upp - och det har betytt så mycket. Ser de prylar, tavlor, vaser, skålar, tillbringare, fat, gunghästar, byråer och soffor i vår lägenhet. Ja, allt det som betydde något på riktigt, och som jag nu strategiskt placerat ut i hemmet). Att veta att hon närmar sig döden dag för dag känns tungt.

Detta stadie - att befinna sig någonstans "mitt emellan" generationerna är inte ett dugg kul. Mina allstädes vakna morgontimmar (04 - 07) avhandlar ständigt varats olidliga tyngd... Inne i klimakteriet själv tydligen. Hela trädet blir synligt. Fast man kanske inte kan se trädet föränn man själv är där.

Undrar vilka som kommer att sakna mig som mormor? Vem vill spara mina uråldriga CD-plattor och tycker att pärmarna med pressklipp är nåt att ha...?

Hett tips - släng allt. Jag blir inte ledsen mer:o)

Kommentarer
Postat av: Barbro

våra mormödrar, var i regel hemmafruar och kunde ta sig tid till sitt mormorskap, därav myntades nog "livets efterrätt". Dagens mormödrar är oftast mitt i yrkeslivet, boendet har ändrats våra barn/vi själva är flyttbara och då hamnar våra barnbarn långt ifrån oss.

Idag gäller nog att mera ta vara på den "kvalitetstid" man kan få vid de sällsynta tillfällena då man får rå om sitt barnbarn. Den tiden kan bidra till att barnet minns sin mormor med mycken glädje o saknad - tror o hoppas jag.

Den dag man själv är den äldsta generationen, då de andra är borta, känner man sig väldigt ensam i sig själv. När min mor avled, alldeles för tidigt, fick jag panik då jag insåg att nu var det JAG som var den äldsta.. vara 43 o äldst krockade i min självkänsla.

Ta vara på generationerna före dig, finns för dem o de finns för dig. Det är en trygghet.

Alla har vi vår "memoarbok" att fylla med innehåll. Tänk vad tråkigt om den bara bestod av två tomma pärmar!

2010-09-23 @ 10:24:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0