Klimakteriehull... och lite annat



Elviras fina gammelfarmor Viola. Foto & © Elvira Jacobi

Blir jag någonsin så här gammal (90+) och får vara någorlunda frisk, ha mitt känsloliv och tankar någorlunda intakta, ögon att läsa böcker med, öron att skriva musik med... Så javisst, okay då! Det lär väl funka på något vis. Men hur troligt är väl det då? I annat fall tar jag mig hellre "fiffilurigt" av daga innan (om jag nu har vett att fatta att jag vill det). Eller så får jag förhoppningsvis hjälp av någon barmhärtig själ - bara för att få det "överstökat" på ett eller annat sätt. Vill aldrig, ALDRIG bli ett grönsakspaket. För vems skull ska någon bara tvingas överleva? Jag vill dö när jag tycker jag är färdig. I den allra billigaste kistan vill jag ligga! Inte brännas. Ner i myllan bara! Vill att eventuella; och för tillfället manade gäster (inga sörjande ska jag ha) ska ha en riktigt rolig fest! Kanske att någon spelar ett par av mina "gamla dängor"! Om CD-formatet finns kvar då:o) Psalm? Jadå - "Härlig är jorden". För det var den ju ibland. Väldigt mycket till och med när det ville sig:o) Jag är mer än nöjd. Har gjort det mesta jag har föresatt mig att göra:o) Utom en sak. Gissa vad?

Idag när jag och Elvira skulle hämta Thyra på förskolan (hon med nytagna hål och "diamantörhängen" i öronen) mötte jag en tant, modell mycket gammal och förvirrad. Hon försökte sig på en liten promenad i brant uppförsbacke med sin rullator. Hon måste ha tagit sikte på mig, som var iklädd klarröd lång blus och svarta långkjolar. Hon ville veta vilken stadsdel hon var i och vart hon skulle "gå" för att komma till en viss gatuadress. Jag hade aldrig hört talas om den. Hon ramlade in lite i vår "Volvo-krabat" med sin rullator och både jag och Elvira kände att vi borde göra något. Men som tur vad såg vi efter 20 meter en blåklädd vårdarinna komma springandes och jag stannade bilen och frågade om hon letade efter någon. Så det redde tydligen ut sig...

Elvira berättade, efter att i sommar ha jobbat inom långvården, att det är vanligt att de gamla söker sig tillbaka till sin tidigare bostad och "rymmer" från "hemmet". Hon berättde även (efter att ha sett "Uppdrag Granskning" i går) att det på nätterna inte finns personal på alla äldreboenden, utan att det endast är fyra anställda i hela kommunen som åker runt till boendena - det efter eventuella larm. Att hälften av patienterna inte ens har ett alarm att trycka på. Och att övervägande "intagna" (jag tror fan-i-mig att fängelse är bättre) ändå inte skulle veta hur man gör för att larma. Jag ser bilden framför mig - hur våra föräldrar och anhöriga, tidigt på morgnarna, står i korridorer, nerbajsade, nerkissade, har ont, inte kunnat sova. Ja MEN HERREGUD! Vem vill dit? Vem vill jobba med oss blivande gamla? Blir så uppåt väggarna heligt förbannad att vi ska kastas som sopor när vi blir äldre! Många dementa har ett intellekt jämställt med en två-åring. Som Elvira sa - "fatta vilket pådrag det skulle bli om samma sak hände på ett dagis"! Och ack så rätt hon har!

Ett litet positivt synsätt är väl ändå tanken på att vi alla åldras lika mycket, samtidigt. Mina vänner kommer inte heller att bli yngre. Vi kommer att bli rynkiga, få cancer - och beroende på dåvarande styre, eventuellt få relevant vård. Barnen kommer förhoppningsvis bli medelålders och få egna barn, och senare, också få barnbarn... Just nu vill jag att alla mina fina ska leva sina liv - de bästa liv de kan. Med sina drömmar! Och att de blir sanna!

Jag har faktiskt väldigt svårt för detta med åldrandet. Själva processen. Hur hela kroppen faktiskt ger upp. Och att det de facto blir tydligare och tydligare för varje dag som går. Jag blir så outsägligt ledsen när mina barn upptäcker det också. Ojdå! "Jag har ont - både här och där"! Det är hemskt svårt att acceptera. Både som barn och förälder... Man kan nog inte det. Normaltillståndet som bäbis, är ju att inte ha ont. Någonstans alls. Annars gråter man. Och hur jag önskar att jag kunde förskona dem alla.

Vi har så klart alla vår egen existens att tänka på! Inte tu tal om annat. Och varför oroa sig... Kan man undra... innan "skadan" är skedd? Fast jag förfasar mig ändå! Över den enorma tyngd och trötthet jag allt som oftast känner. Jag skulle kunna sova dygnet runt om det var logistiskt möjligt. Nej, jag är inte deprimerad. Det vet jag alltför väl hur det känns...

I min ålder kan man inte längre smidigt ta sig upp ur sängen. Magen hänger som på en nyförlöst kossa. Hur nu det ser ut, vet jag egentligen inte... Men min man vet... Han som bara tycks se yngre och yngre ut. Och som fortfarande får visa leg på boa! Nej, det är verkligen inte så himla roligt längre. Jag läser Mamma Mu för Thyra varje kväll, och känner igen mig mer och mer i omöjliga kroppsövningar:o)

Så helt seriöst - hur kul är det att upptäcka att allt förfaller? Och om man som jag, först varit helt utmobbad i skolan under 12 år, såg halvt okay ut vid tjugo, var som snyggast runt trettio, och sedan lyckats med konststycket att förlora nästan tio år av min "höjdpunkt i livet"! Jamen, grattis Jacobi! Så dags nu:o) Nu är det rutschbana! jag menar bara - hur spännande är det inte nu med alla krämpor - och hur spännande ska det inte bli sedan... eh?

Jag åtminstone fått förmånen att verka och leva "jättemycket" (Elviras två-års-sägning). Både skrattat och gråtit - allt om vartannat. Så är det. Och det kan ingen ta ifrån mig någonsin. Och jag ångrar ärligt talat i stort sett inget jag valt.

Jag tror Alice vinner Idol i år! Har just slagit vad med mina tjejer om 1000 pix! Remember this! :o)) Ska även bekänna några saker till. Jag vill sitta i Idol-juryn en gång i mitt liv:o)) Det är en sak jag verkligen skulle tycka om att göra!

Och jag tycker även att Darins "Lovekiller" är en hit! Rhiannas och Eminems nya reffe golvar mig också. Är helt ute och cyklar:o) Enligt min man:o) Men det är hans problem:o)



Foto & © Elvira Jacobi

Har lagt på mig en del hull också - trots "odieten" som fick mig att gå ner efter ADHD-dieten - som fick mig att gå upp. Skulle ha blodat för en vecka sedan. Antingen är jag äntligen i klimakteriet - eller gravid! Är alldeles yr, trött och matt och kör bil riktigt dåligt. Mår även väldigt illa. Men det kanske hör till. Undrar bara till vad? Åldern? För det skulle kännas ytterst märkligt att föda ett barn som är yngre än mitt söta barnbarn... Och menopaus får man ju bara en gång i livet - såsom allt annat i detta erbarmerliga kvinnoliv.

Utöver det - håller jag på att oroa ihjäl mig över att Elvira åker till London, på obestämd framtid, på lördag. Vill bara förvissa mig om att vi kan ha kontakt kontinuerligt. Det kunde man inte ha när jag var 15 år och yrslade runt i USA. Men det gick ju bra det med. Allt handlar väl om hur man ser på saker...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0