Jacobi

Min make (he he - fortfarande ovan vid att skriva eller säga det) och jag har många likheter och beröringspunkter. Vår humor är rätt synkroniserad och vi vräker ofta ur oss saker vi båda tycker är hysteriskt roliga. Dessutom går det snabbt när vi väl hänfaller åt dylik sysselsättning. Vi är båda vetgiriga och nyfikna, och under alla våra bilresor har vi nog ställt tusentals frågor till varandra, som vi skulle (om vi orkat) måst ägna år åt till att googla på för att få svaren. Men nästan inget vi undrar omkring finns det några vettiga svar på. "Har du tänkt på en grej - varför är det si och så - och det tar aldrig slut". Vi hittar på svar till varandra och köper dem i den den mån de verkar någorlunda sannolika:o)

Vi har mestadels väldigt roligt ihop - när vi träffar vänner, går på fest eller lokal (det oerhört sällan). Såklart har vi även musiken gemensamt, eftersom det var där det först begav sig. Vi trakterar en mängd olika instrument, skriver musik ihop - men mest var för sig, läser båda noter, vi har skolats klassikt på piano, varit lite av nördar i skolan och har haft/har en mängd ganska udda intressen genom livet. Vi känner oss både avspända, tillfreds och trygga i varandras sällskap. Törs vara det vi innerst inne är - utan att vara oroliga för hur vi uppfattas av den andre.

Men så har vi då en del olikheter... Vi har till exempel inte samma känsla för textförfattande. Ej heller kulinariska maträtter - även om Fredrik verkligen uppskattar det mesta jag tilllagar. (Jag tillbringar i snitt minst två timmar per dag i köket). Han säger att han aldrig ätit så gott och nyttigt sedan han träffade mig. Märkligt nog har han gått ner minst åtta kilo, och jag upp lika mycket under samma tid. Fast det kan säkert bero på att jag inte längre är så rädd, och vaksam över hur min sambos  humör ska "vara idag" eller hans reaktioner på hur jag för tillfället beter mig. (Det kan som bekant skifta). Så jag lägger på mig:o) Det goda tydligen.

Fredrik har väldigt lätt för att låta bli att oroa sig - "det ordnar sig är hans måtto" - medan jag står i ständig stand-by för de allehanda katastrofer som eventuellt komma skall. Jag förstår inte hur han kan tycka att det mesta är lugnt och okay. För det händer väldigt mycket runt omkring oss. Runt mig har det alltid gjort det - no news... Trodde bara inte han var så van att hantera sådana galenskaper.

Nu till vårt stora problem - förvisso verkligen ett lyxproblem... Han vaknar inte. Han sover enligt mig - jämt. Så länge det bara är möjligt. Vaknar endast om han måste kissa eller äta. Och jag däremot - sover nästan aldrig. Eller mycket lite. På grund av det som tynger och gnager. Det som stör, berör och förgör. Fortfarande. Alltjämt. Förutom när jag fått matkoma (18-19). Då sover jag tungt en timme.

Det blir helg. Vi har ofta kvällen innan gemensamt planerat att göra en massa saker. Åka ut i skogen, till stranden, hälsa på vänner, storhandla, (så jag slipper göra det själv jämt). Och vi därför bestämt att kliva upp i rimlig tid. Eftersom jag alltid vaknar runt 4-snåret och med blandad framgång lyckas somna om vid 09.00, anser jag att 11.00 är i senaste laget för att hinna göra något vettigt ihop. De morgnar jag totalt lagt ner uppväckningsförsöken har Fredrik "självmant" vaknat mellan 14.00 och 15.00. Och då tycker jag att dagen har gått. Och jag är självklart jättesur över det - eftersom vi ses så få vakna timmar. Och ingen vet hur många timmar vi har ihop - nu när vi äntligen hittar rätt. lite så...

De helgmorgnar jag orkar vara trevlig, älskvärd och lite smårolig, har jag testat följande:

1. Ropat "Feeeeerik, whakey! Nu är det morgon! Jag har satt på kaffevatten! Eurpfffh",  blir svaret.

2. Efter en kvart brukar jag prova "Fleeeedlik! (i värsta söta tonarten), nu är det frukost"! "Prupp, örmpfff - ja, jag är vaken" mumlar han.

3. En timme senare är jag klar och har fixat allt inför de eventuella strapatser vi ska göra och småskriker "Hallåååååå - vakna Fleeeedlik!". Då brukar han börja röra på tårna lite. Och ungefär samtidigt hänfaller jag åt tunga grubblerier över vart vårt liv egentligen tar vägen. Och ungefär i detta stadie brukar jag på allvar surna till och börja planera egna, mycket roligare (ehhh) aktiviteter... För mig och hemmavarande barn.

4. Två timmar senare... Då kan jag utbrista "oj, shit vilken spindel!!! Kolla den kryper på dig!" Mina fingrar pillar lite på hans arm, och han sätter sig upp med ett ryck och vrålar i bettskenan...Neeeeej!!!" men går därefter över i djupsömn igen...

5. Såklart har jag testat att ta tag i grejjemojen och pussegullat lite på honom. Men jag är så hungrig, kissis och bajsis på morgonen att det inte skulle funka ändå. Inte utan att jag skulle spy, eller gjort andra äckliga saker i sängen... Så det är faktiskt ingen issuue.

Någon som har några goda idéer? Hur väcka den Fredrik som sover?

På bilden - Björn och Fredde:o)) Björnen höll på att somna (svimmade faktiskt nästan av värmen - men det var helt hans egen idé.) Och sedan gick han ju faktiskt till sig! Det vet ni som var med:o)